Digitale helsetjenester

Nätvård tycks inte avlasta traditionell primärvård

Skånska patienter som kontaktat nätvårdsföretag hade också fler kontakter med traditionell primärvård, visar en studie. Mer forskning måste genomföras för att komma närmare svaret på frågan om – eller när – nätvården kan ersätta kontakter med den traditionella vården.

En ny studie visar hur antal kontakter med nätvården samvarierar med individers användning av traditionell primärvård i Region Skåne.

Illustrasjonsfoto: Colourbox

Lina Maria Ellegård

Nationalekonomiska institutionen, Lunds universitet

Gustav Kjellsson

Institutionen för nationalekonomi, Göteborgs universitet

Det har blivit lättare att få kontakt med läkare i Sverige sedan 2016, då ett antal företag som erbjuder läkarkontakt via videomöten eller chat (bl a Kry, Min Doktor och Doktor.se) etablerade sig. Patienter kan i stort sett närsomhelst, till en låg eller obefintlig patientavgift, kontakta nätvården med hjälp av sin dator, surfplatta eller mobil. Den traditionella primärvården, som tillhandahålls av så kallade vårdcentraler (praktiker med ett flertal anställda läkare, sjuksköterskor m fl yrkeskategorier) anses på andra sidan ha tillgänglighetsproblem. Patienter upplever ofta svårigheter att komma i kontakt med sin vårdcentral, och väntetiden till besök kan vara lång.

Det finns beräkningar som tyder på att kostnaden för en kontakt med nätvården kan vara lägre än kostnaden för ett fysiskt besök hos den traditionella vården (1). Besök som görs i nätvården skulle därför kunna tjäna som avlastning av den traditionella primärvården. Denna möjlighet har lyfts fram av branschens företrädare både i Sverige och internationellt. Huruvida det stämmer bestäms emellertid av i vilken grad de digitala läkarkontakterna faktiskt ersätter fysiska läkarbesök, och i vilken grad de ersätter mindre resurskrävande vårdkontakter, såsom telefonkonsultationer med läkare, sjuksköterskebesök och telefonrådgivningstjänster.

Avlastningspotentialen påverkas också av att tillgängligheten till nätvård kan ha ökat individers benägenhet att överhuvudtaget söka vård (nätvård såväl som traditionell). Den ökade bekvämligheten – som ofta lyfts fram som en av nätvårdens stora fördelar - innebär att individer som upplever sig ha ett vårdbehov numera möter ett lägre «pris» än tidigare för att kontakta vården (även om själva patientavgiften är densamma som före 2016). Således kan det hända att patienter numera kontaktar nätvårdsföretagens läkare för problem som de tidigare skulle ha behandlat med egenvård eller fått hjälp av en sjuksköterska med. Det är också möjligt att individer väljer att i första hand vända sig till en nätläkare även i de fall då en fysisk undersökning är nödvändig. Sammanfattningsvis kan alltså tillgången till nätvård leda till vårdkontakter som inte alls hade ägt rum om det inte funnits några nätläkare. Detta skulle innebära ytterligare belastning snarare än avlastning av den traditionella vården.

Analyser av nätvårdsanvändare

Det har tidigare fastställts att mindre barn och ungdomar, som inte betalar någon patientavgift alls, utgör en oproportionerligt stor andel av nätvårdspatienterna (2). Vidare visar en rapport från Jönköping Academy att 90 procent av de invånare i Region Jönköping som sökt nätvård inte hade andra vårdkontakter i den omkringliggande perioden (3). Eftersom andelen nätvårdsanvändare som skulle ha sökt, respektive inte sökt, annan vård om nätvården inte fanns är okänd, säger denna siffra dock ingenting om graden av avlastning. Att 90 procent inte hade någon annan kontakt skulle kunna innebära fullkomlig avlastning – om alla individer i gruppen nätvårdsanvändare annars skulle ha sökt traditionell vård. Men det skulle också kunna innebära ingen avlastning – om alla individer i gruppen som sökt nätvård annars skulle ha ägnat sig åt egenvård.

I en studie som publicerats i den svenska Läkartidningen har vi närmat oss svaret på frågan om nätvårdens avlastningspotential genom att studera hur antal kontakter med nätvården samvarierar med individers användning av traditionell primärvård i Region Skåne (4). Vi studerade ett representativt urval av skåningar och deras familjemedlemmar (födda 2014 eller dessförinnan). Tre procent hade kontaktat nätvården någon gång under 2016–2018. Vi noterade stora skillnader mellan denna grupp och övriga individer; inte bara gällande ålder, utan även gällande förekomsten av diagnoser ställda i traditionell vård under tiden före nätvårdsföretagens etablering. Exempelvis hade de som senare kom att använda nätvård i lägre utsträckning diagnosticerats med hypertoni eller diabetes, men i högre utsträckning diagnosticerats med infektion, depression, ångest eller astma. Gruppen nätvårdsanvändare hade också kontaktat primärvården oftare under åren före nätvårdens etablering. Det tycks alltså inte vara så att gruppen som söker nätvård enbart består av ovanligt friska personer – åtminstone tycks de vara relativt benägna att söka vård.

Vi undersökte sedan hur antalet nätvårdskontakter samvarierade med antalet kontakter med traditionell primärvård samt antalet besök på sjukhusens akutmottagningar under perioden 2016–2018. Härvidlag försökte vi att i så stor utsträckning som möjligt justera för de tidigare observerade skillnaderna mellan nätvårdspatienter och övriga individer. Dels skattade vi regressionsmodeller som justerade för tidigare diagnoser, ålder, kön, socioekonomi m.m. Dels jämförde vi varje individs vårdanvändning före respektive efter nätläkarnas etablering, för att på så sätt rensa bort effekten av individspecifika skillnader, exempelvis i benägenhet att söka vård. Vi gav också större vikt i analysen åt de individer i kontrollgruppen som var mycket lika nätvårdspatienterna med avseende på diagnoser etc.

Mer av annan vård

Vi fann att nätvårdspatienterna kontaktade den traditionella primärvården oftare än övriga skåningar även 2016–2018, och vi fann inga tecken på att de besökte akutmottagningar mer sällan. Enligt våra skattningar är två nätvårdskontakter förknippade med tre extra konsultationer i skånsk primärvård, varav ett fysiskt besök och två telefonkonsultationer. Detta gäller sammantaget för kontakter med läkare, sjuksköterska och övriga personal (psykologer, kuratorer, fysioterapeuter, naprapater m fl). Sett till enbart kontakter med läkare är tre nätvårdskontakter förknippade med två extra läkarkonsultationer, främst via telefon.

Sammanfattningsvis tycks det alltså finnas en grupp individer som är relativt benägna att söka vård (av hälsoskäl eller andra skäl); denna grupp använde redan tidigare mycket traditionell vård, och har efter nätläkarnas etablering inte minskat sin konsumtion av traditionell vård - men söker nu dessutom nätvård. Resultaten tyder inte på att den traditionella vården avlastas. En förklaring till att individer med fler nätvårdsbesök även haft fler kontakter med den traditionella vården kan vara att de i sina kontakter med nätvården fått rådet att ta kontakt med traditionella vården, även i sådana fall då de i avsaknad av nätvård inte skulle ha sökt någon vård.

Resultaten ska dock inte tolkas som slutliga bevis för att nätvården inte avlastar den traditionella. Även om vår studiedesign kontrollerar för skillnader i benägenhet att söka vård – antingen på grund av sjukdomstillstånd eller hypokondri – som är konstanta över tid, kan designen inte helt eliminera selektionsproblemet. En individs benägenhet att söka såväl nätbaserad som traditionell vård kan vara tillfälligt förhöjd av kortvariga hälsoproblem. Ett exempel skulle kunna vara att man just under denna period fått en stor förkylning som inte kan förutsägas av ens tidigare sjukdomshistoria eller andra bakgrundsvariabler vi justerat för. Det ska förvisso sägas att resultaten kvarstår när vi jämför nätvårdsanvändare med en selekterad kontrollgrupp av relativt sjuka individer, närmare bestämt dem som besökt den traditionella vården minst en gång under uppföljningsperioden. Och även om vi kan ha underskattat nätvårdens avlastningspotential, är skattningarna långt ifrån att antyda att varje nätvårdsbesök ersätter ett läkarbesök i traditionell vård.

Mer forskning behövs

På ett sätt kan resultaten ses som positiva angående möjligheten till avlastning: om gruppen nätvårdsanvändare bara hade bestått av personer som annars inte skulle ha besökt vården skulle det ju definitivt inte kunna bli tal om någon avlastning. Med andra ord, en förutsättning för att nätvården ska kunna avlasta den traditionella vården är att den tar hand om patienter som hade sökt vård oavsett, snarare än att den attraherar helt nya grupper av vård-sökare.

I kommande forskning kommer vi att använda kvasiexperimentella metoder för att komma närmare svaret på frågan om - eller när - nätvården kan ersätta kontakter med den traditionella vården. Vi kommer också att undersöka flera regioner än Skåne, och därmed undersöka generaliserbarheten i dessa första resultat. Slutligen kommer vi även kunna studera de allra yngsta individerna, som utgör en stor del av nätvårdens patienter, men var underrepresenterade i vår studiekohort.

Referenser

  1. B. Ekman, «Cost Analysis of a Digital Health Care Model in Sweden», PharmacoEconomics Open, vol. 2, nr 3, s. 347–354, sep. 2018.

  2. SOU 2018:55, «Styrning och vårdkonsumtion ur ett jämlikhetsperspektiv – Kartläggning av socioekonomiska skillnader i vårdutnyttjande och utgångspunkter för bättre styrning». Statens offentliga utredningar (SOU) 2018: 55.

  3. F. Gabrielsson-Järhult, K. Areskoug-Josefsson, och P. Kammerlind, «Digitala vårdmöten med läkare. Rapport av kvantitativ och kvalitativ studie», Jönköping Academy for Improvement of Health and Welfare, School of Health and Welfare, Jönköping University, 20190923, 2019.

  4. L. M. Ellegård och G. Kjellsson, «Nätvårdsanvändare i Skåne kontaktar oftare vårdcentral och gör inte färre akutbesök», Läkartidningen, vol. 116, 2019.